Samarbetspartners

Wellnetloggany

Friskvard

Liveit

Ansluten _benify SV

Söderberg-partners

Sara Modig - Rookie

Sara Modig

Jag var så trött. Galet trött. Var det blodvärdena, pressen på jobbet, mitt-i-livet-kris eller barnens intensitet? Jag var så trött att jag inte ens tänkte mig för när syrran på juldagen 2011 sade "Du, i sommar springer vi Midnattsloppet, va?", utan svarade "Ja, det vore kul!". Jag som knappt tog mig uppför trapporna till femte våningen på jobbet utan att flyta bort i svettfloder och vara opratbart andfådd i ett par minuter efter att ha nått mitt kontor. Jag var 42 år gammal, hade cirka 25 kg för mycket av mig själv, tre barn mellan 4 och 8 år, stressat och pressat jobb och en historik av sporadiska träningsperioder som nästan alltid slutat med att jag blivit förkyld en längre tid och dämed kommit av mig med träningen. Nu hade jag visst sagt att jag skulle springa en mil. Och med vittnen närvarande dessutom.

Läs mer om Rookie Camp och anmäl dig här!

Min livskamrat hade sedan en vistelse i USA 2008 snöat in på militärträning. Boot camp hette det visst. Han vann Rambopriset för bästa attityd därborta på västkusten. Om det var det priset, den omväxlande träningen eller känslan av att träna under palmerna på stranden i Santa Monica vet jag inte, men helfrälst var han. När vi kom hem letade han omedelbart rätt på motsvarigheten här hemma, hamnade efter ett tag hos NMT och där har han tränat sedan dess.

Jag insåg efter ett tag att han hade hittat en familj till. En galen familj, men en grymt skön familj verkade det vara. Och effekt hade det gett, på både fysik och humör. God effekt! Kanske skulle jag också våga? Men att alltid träna utomhus, i snö, regn och lera… kunde det verkligen vara något? 

En lördag i januari stod jag där på Östermalms IP, med ett gäng prova-på-are lika spända som jag var. Men säger jag åt barnen att de måste våga prova nya saker kan ju inte jag själv banga, liksom. Hur hårt kunde det egentligen bli? Skulle jag hålla ut 75 minuter? Nope, visade det sig. Efter 65 minuter i en isande kall vind och snöfall, med blodsmak och konstant puls i 80-90%-intervallet (allt bara dåliga ursäkter, jag vet) försvann alla färger ur synfältet och tydligen från mitt ansikte också. Så, på fråga av ett vänligt ankare valde jag att bryta och blev följd tillbaka till IP. Jag var inte alls nöjd över att ha brutit, men jag var otroligt nöjd över att jag hade tagit mig dit. För så nervös inför ett träningspass har jag nämligen aldrig varit!

Ingen anledning till det dock - den värme och professionalitet som instruktörer, ankare (instruktörsassistent, typ) och entusiasmen som träningskompisarna visade smälte nästan isen på IP. Och som krönikören och författaren Hillevi Wahl så träffsäkert beskriver träningen är den till stora delar som en enda stor lek - det var helt enkelt extremt kul! Det måste ha sett oerhört roande ut när 30 mestadels medelålders personer i alla storlekar och former avbryter sin "lätta jogg" som tränaren Anna kallade det (ja, tjena, typ min maxfart hittills) kastar sig ner på marken för att sätta armbågen, knäet, rumpan och till sist pannan mot marken. Roande för oss som gjorde det var det i alla fall, det garvades friskt i leden - befriade skratt: tänk att jag kan, vågar och att det är så galet kul! Den lätta joggen, varvad med stafett över ett dike, brottning och diverse bus varvades med plankan, jägarvila, benböj, benlyft, (försök till) armhävningar och alla möjliga och omöjliga styrkeövningar du kan tänka dig, bidrog till att hålla pulsen konstant hög. Att jag överhuvudtaget höll ut så länge var bara möjligt tack vare den närmast euforiska stämningen i gruppen - vilken peppning!

Jag konstaterade att för mig erbjöd den här träningen inte bara möjlighet att utvecklas fysiskt. Att kunna ta emot den utsträckta handen på väg upp för den omöjligt hala dikesslänten utan att trycka dit loserstämpeln i pannan på mig själv, att sluta tänka "det kommer jag aldrig att klara" inför en ny utmaning, att sluta tänka tankarna att min träningskompis nog hellre skulle vilja träna med någon mera fit och att jag drar ner allas möjlighet till utveckling - och istället bara ge mig hän i buset och lekarna! Tja, jag insåg att en sådan mental utveckling hos mig skulle både jag och min omgivning må ganska bra av.

Under våren körde jag sedan två Rookie Camp efter varandra. Det var magiska stunder. Som den under den mörka kvällshimlen där Karlavagnen glimmade ovanför mig medan jag försökte mig på en mycket ostadig ryggplanka längst upp på Helvetesbergets, förlåt Tantobergets, topp. Eller den första doften av vår när jag låg med näsan i leran och körde rygglyft. Det var störtfloder av tårar och till och med ett par avbrutna träningspass när träningen fick mig att släppa ut all stress och otillräcklighet i form av tårar då den fysiska ansträngningen närmat sig gränsen av vad jag klarar av. Det var lyckan och styrkan att prestera långt över vad jag trott att jag var kapabel till som kom av träningskompisens hand i ryggen och det aldrig sinande peppandet: "Du är grym! Fan, Sara, vad du är bra!" från ankare och träningskompisar. Det var syretillförseln genom utomhusträningen och ett starkare pannben för varje vecka som gick. Det var glädjen och energin som jag fick av att gå in på FB-sidan efter och mellan passen där träningsglädjen fortsatte att flöda i digital form i skön NMT-anda.

Det blev inte bara ett genomfört Midnattslopp, utan också ett Vårrus och ett Springcross under våren. På grund av skador som jag ådrog mig under sommaren har jag inte kunnat fortsätta mitt rookieliv under hösten. Men i januari, då banne mig, då står jag där igen. För jag kan inte tänka mig roligare och skönare (inte mysskön, utan vara ute i friska luften- och träna sk-ten ur sig skön) träning för både kropp och själ. Dessutom har syrran och jag tummat på att vi ska springa både Midnattslopp och 13 km i fjällterräng 2013...

 Läs mer om Rookie Camp och anmäl dig här!

© 2019 Nordic Military Training

Södra Fiskartorpsvägen 24
114 33 Stockholm

Mail: info@nordicmilitarytraining.org