Jag var så trött. Galet trött. Var det blodvärdena, pressen
på jobbet, mitt-i-livet-kris eller barnens intensitet? Jag var så
trött att jag inte ens tänkte mig för när syrran på juldagen 2011
sade "Du, i sommar springer vi Midnattsloppet, va?", utan svarade
"Ja, det vore kul!". Jag som knappt tog mig uppför trapporna till
femte våningen på jobbet utan att flyta bort i svettfloder och vara
opratbart andfådd i ett par minuter efter att ha nått mitt
kontor. Jag var 42 år gammal, hade cirka 25 kg för mycket av mig
själv, tre barn mellan 4 och 8 år, stressat och pressat jobb och en
historik av sporadiska träningsperioder som nästan alltid slutat
med att jag blivit förkyld en längre tid och dämed kommit av mig
med träningen. Nu hade jag visst sagt att jag skulle springa en
mil. Och med vittnen närvarande dessutom.
Läs mer om Rookie
Camp och anmäl dig här!
Min livskamrat hade sedan en vistelse i USA 2008 snöat in på
militärträning. Boot camp hette det visst. Han vann Rambopriset för
bästa attityd därborta på västkusten. Om det var det priset, den
omväxlande träningen eller känslan av att träna under palmerna på
stranden i Santa Monica vet jag inte, men helfrälst var han. När vi
kom hem letade han omedelbart rätt på motsvarigheten här hemma,
hamnade efter ett tag hos NMT och där har han tränat sedan
dess.
Jag insåg efter ett tag att han hade hittat en familj till. En
galen familj, men en grymt skön familj verkade det vara. Och effekt
hade det gett, på både fysik och humör. God effekt! Kanske skulle
jag också våga? Men att alltid träna utomhus, i snö, regn och lera…
kunde det verkligen vara något?
En lördag i januari stod jag där på Östermalms IP, med ett gäng
prova-på-are lika spända som jag var. Men säger jag åt barnen att
de måste våga prova nya saker kan ju inte jag själv banga, liksom.
Hur hårt kunde det egentligen bli? Skulle jag hålla ut 75
minuter? Nope, visade det sig. Efter 65 minuter i en isande kall
vind och snöfall, med blodsmak och konstant puls i
80-90%-intervallet (allt bara dåliga ursäkter, jag vet) försvann
alla färger ur synfältet och tydligen från mitt ansikte också. Så,
på fråga av ett vänligt ankare valde jag att bryta och blev följd
tillbaka till IP. Jag var inte alls nöjd över att ha brutit, men
jag var otroligt nöjd över att jag hade tagit mig dit. För så
nervös inför ett träningspass har jag nämligen aldrig varit!
Ingen anledning till det dock - den värme och professionalitet
som instruktörer, ankare (instruktörsassistent, typ) och
entusiasmen som träningskompisarna visade smälte nästan isen på IP.
Och som krönikören och författaren Hillevi Wahl
så träffsäkert beskriver träningen är den till stora delar som
en enda stor lek - det var helt enkelt extremt kul! Det
måste ha sett oerhört roande ut när 30 mestadels medelålders
personer i alla storlekar och former avbryter sin "lätta jogg" som
tränaren Anna kallade det (ja, tjena, typ min maxfart hittills)
kastar sig ner på marken för att sätta armbågen, knäet, rumpan och
till sist pannan mot marken. Roande för oss som gjorde det var det
i alla fall, det garvades friskt i leden - befriade skratt: tänk
att jag kan, vågar och att det är så galet kul! Den lätta joggen,
varvad med stafett över ett dike, brottning och diverse bus
varvades med plankan, jägarvila, benböj, benlyft, (försök till)
armhävningar och alla möjliga och omöjliga styrkeövningar du kan
tänka dig, bidrog till att hålla pulsen konstant hög. Att jag
överhuvudtaget höll ut så länge var bara möjligt tack vare den
närmast euforiska stämningen i gruppen - vilken peppning!
Jag konstaterade att för mig erbjöd den här träningen inte bara
möjlighet att utvecklas fysiskt. Att kunna ta emot den utsträckta
handen på väg upp för den omöjligt hala dikesslänten utan att
trycka dit loserstämpeln i pannan på mig själv, att sluta tänka
"det kommer jag aldrig att klara" inför en ny utmaning, att sluta
tänka tankarna att min träningskompis nog hellre skulle vilja träna
med någon mera fit och att jag drar ner allas möjlighet till
utveckling - och istället bara ge mig hän i buset och lekarna! Tja,
jag insåg att en sådan mental utveckling hos mig skulle både jag
och min omgivning må ganska bra av.
Under våren körde jag sedan två Rookie Camp efter varandra. Det
var magiska stunder. Som den under den mörka kvällshimlen där
Karlavagnen glimmade ovanför mig medan jag försökte mig på en
mycket ostadig ryggplanka längst upp på Helvetesbergets, förlåt
Tantobergets, topp. Eller den första doften av vår när jag låg med
näsan i leran och körde rygglyft. Det var störtfloder av tårar och
till och med ett par avbrutna träningspass när träningen fick
mig att släppa ut all stress och otillräcklighet i form av tårar då
den fysiska ansträngningen närmat sig gränsen av vad jag klarar av.
Det var lyckan och styrkan att prestera långt över vad jag trott
att jag var kapabel till som kom av träningskompisens hand i ryggen
och det aldrig sinande peppandet: "Du är grym! Fan, Sara, vad du är
bra!" från ankare och träningskompisar. Det var syretillförseln
genom utomhusträningen och ett starkare pannben för varje vecka som
gick. Det var glädjen och energin som jag fick av att gå in på
FB-sidan efter och mellan passen där träningsglädjen fortsatte att
flöda i digital form i skön NMT-anda.
Det blev inte bara ett genomfört Midnattslopp, utan också ett
Vårrus och ett Springcross under våren. På grund av skador som jag
ådrog mig under sommaren har jag inte kunnat fortsätta mitt
rookieliv under hösten. Men i januari, då banne mig, då står jag
där igen. För jag kan inte tänka mig roligare och skönare (inte
mysskön, utan vara ute i friska luften- och träna sk-ten ur sig
skön) träning för både kropp och själ. Dessutom har syrran och jag
tummat på att vi ska springa både Midnattslopp och 13 km i
fjällterräng 2013...
Läs mer om
Rookie Camp och anmäl dig här!